Vox! Efter premiären.
Inga tokiga recensioner, men det stod ingenting om kören.
Jag sitter i Norrlandsoperan och tuggar en twix och dricker mjölk. Det är en timme kvar tills nästa föreställning, 15 minuter innan sminket åker på och 30 minuter innan uppsjungningen börjar .
Ett par veckor sedan var jag mer nervös än vad jag nånsin har varit förut. Men sen började vi öva på scen och nu sitter det ganska bra.
Det finns en scen där en av studenterna säger "när blir allt det här värt att lyssna på, när blir det konst?"
Det är ungefär de banorna jag har tänkt i sen jag började skriva den bloggen.
Det är svårt att formulera några nya tankar om det, men jag tror om man tar ett steg tillbaka och ser på helheten så rör det bara en kort stunds underhållning.
En hyllning till ett tidsflöde där människor har samlats och upplever någonting tillsammans.
Har jag skrivit det förut? Det känns nästan så.
Jag får arbeta mer med koreografin i den här produktionen och jag tror att det går ganska bra.
Ännu bättre känns det när jag får positiv feedback av Carina Reich.
Sju minuter kvar.
Jag tycker om att jobba med produktioner, att sitta på ett svart scengolv och få en uppgift som jag får lösa tyglar med. Förut skrev jag någonting om att en för god moral är skadlig för en produktion. Men den här gången har det gått över förväntan.
Jag har fått lite teatervibbar av det här. Sitta på en Öglanstol och vänta på que-er (Köer) (hur skriver man ens det på Engelska?) Det skulle vara roligt att göra nån slags teater nån gång...
Bogdan Szyber sa "Alla syns, ni ska alltid vara närvarande, men sen finns det en herre... Du! Du sitter i mitten, du får aldrig nånsin stänga av din motor!" Jag svarade med "Det tycker jag om!"
Det var en fin livsuppgift han gav mig! Jag ska fortsätta så :)
Nu! Sminkrock på!
Jag sitter i Norrlandsoperan och tuggar en twix och dricker mjölk. Det är en timme kvar tills nästa föreställning, 15 minuter innan sminket åker på och 30 minuter innan uppsjungningen börjar .
Ett par veckor sedan var jag mer nervös än vad jag nånsin har varit förut. Men sen började vi öva på scen och nu sitter det ganska bra.
Det finns en scen där en av studenterna säger "när blir allt det här värt att lyssna på, när blir det konst?"
Det är ungefär de banorna jag har tänkt i sen jag började skriva den bloggen.
Det är svårt att formulera några nya tankar om det, men jag tror om man tar ett steg tillbaka och ser på helheten så rör det bara en kort stunds underhållning.
En hyllning till ett tidsflöde där människor har samlats och upplever någonting tillsammans.
Har jag skrivit det förut? Det känns nästan så.
Jag får arbeta mer med koreografin i den här produktionen och jag tror att det går ganska bra.
Ännu bättre känns det när jag får positiv feedback av Carina Reich.
Sju minuter kvar.
Jag tycker om att jobba med produktioner, att sitta på ett svart scengolv och få en uppgift som jag får lösa tyglar med. Förut skrev jag någonting om att en för god moral är skadlig för en produktion. Men den här gången har det gått över förväntan.
Jag har fått lite teatervibbar av det här. Sitta på en Öglanstol och vänta på que-er (Köer) (hur skriver man ens det på Engelska?) Det skulle vara roligt att göra nån slags teater nån gång...
Bogdan Szyber sa "Alla syns, ni ska alltid vara närvarande, men sen finns det en herre... Du! Du sitter i mitten, du får aldrig nånsin stänga av din motor!" Jag svarade med "Det tycker jag om!"
Det var en fin livsuppgift han gav mig! Jag ska fortsätta så :)
Nu! Sminkrock på!
Kommentarer
Trackback
