www.JoakimWidell.com

"Missa inte Norrlands första sing-along-opera!
En workshop för alla er som någon gång har längtat att efter att prova hur långt rösten bär.
Inga förkunskaper krävs.

Körledaren Kjell Oscarsson guidar genom en timmes kavalkad av arior och highlights ur operahistorien.
Utan skyddsnät eller nödutgångar sjunger vi upp och ut tillsammans i hysterisk allsång.
Satsa allt, du har inget att förlora, bara massor att vinna!"

Jag hade en mardröm nyss där jag stod på en scen och glömde bort orden.
När jag vaknade hade all min motivation till varför jag sjunger försvunnit.
Jag vet att jag kommer fortsätta sjunga men det känns bara lite... omotiverat.



Jag har stått på scen hela mitt liv och jag tycker om det.
Men jag har aldrig gått in helhjärtat för att leva ett produktions-liv och bli en audition-människa som reser runt i sverige och försöker göra de populära uttjatade musikalerna. Jag läste en intervju av nån människa på Stagepool.se (en sida för audition-människor) där en karriärist-tjej skrev någonting i stil med "Jag söker så många musikaler jag kan, det får man tycka vad man vill om det är något man bara måste acceptera. Konkurrensen är stor så det gäller att söka till så mycket man bara kan."
Den tankegången är helt fel. Det är bra att hon vet vad hon vill, men var finns hedern? Var finns respekten för musiken? Nånstans måste det finnas en grundläggande vilja att göra ett särskilt stycke.
Sen kan man tycka "Det är bra för erfarenhetens skull" men när slutar man erfara i så fall? När börjar man leva som artist istället för att vara en "karriärist"?

Samtidigt är jag så avundsjuk på folk som vet precis vad de vill.



Jag åkte ner och gjorde en audition för operahuset i Malmö.
Jag gjorde så gott jag kunde och var inte nervös alls så jag var nöjd efteråt.
Innan jag gick in och sjöng så satt jag i väntrummet och de omkring mig såg ut att vara runt 35-40 år gamla, välutbildade med stora midjemått.
Efteråt fick jag ett väldigt vänligt mail där det stod att de andra hade fått mer poäng än mig (man fick visst poäng, det visste jag inte ens) men att jag gärna får söka nästa år. Det är lite av en komplimang ändå eftersom folk vanligtvis inte får söka direkt året efter utan måste vänta ett år. Så det var inte total katastrof.

Jag är 24. Jag är inte särskilt kreativ när det gäller musik, jag skriver inga låtar och jag spelar inte in nånting. Inget seriöst i alla fall. Jag har inte det där utåtriktade Pernilla Wahlgren-leendet som Bingolotto-Sverige vill ha och det vill jag inte heller ge.

Pappa ringde en dag och berättade om en spelning där publiken verkligen hade lyssnat när han hade pratat om Gustav Frödings liv och det lät fantastiskt. När han berättade om hur Gustav Fröding var alkoholist och åkte in på psykvård så hörde han hur publiken sa "Nej men Ooo..." "Usch herregud..." och så vidare.
Tänk att ha en publik som verkligen lyssnar på det jag gör!
Min och pappas spelningar kan ibland vara otroligt mycket bättre än operan.

Men!

Musik är prostitution.
Publiken betalar för att du ska beröra.
Samtidigt har de låga krav, det finns tekniker när man sjunger som inte gör någon skillnad för publiken men som gör det tusen gånger lättare att sjunga. Vissa spelningar har jag suttit och petat mig i naveln i 45 minuter och fått alldeles för mycket betalt. Andra gånger har jag suttit i charken på ICA i 3 timmar och fått en hundring.
Ett framträdande går inte riktigt att värdesätta. Det är ännu svårare nuförtiden när vi kan ladda ner musik gratis.

Jag kommer fortfarande att ha spelningar och sjunga för folk som ger mig betalt, men jag har svårt att göra någonting själv. Det är inte så att jag riktar mig utåt och söker egna spelningar direkt.
Det är lättare när det har varit en uppgift, antingen av operan eller av pappas kontakter.
"Gör det här, du får såhär mycket betalt".

Men att faktiskt rikta mig utåt och göra nånting jag tycker om? Herre gud, det finns ju så oftantligt många olika genrer och sätt att uppträda på, jag vet nog inte var jag skulle börja.

Fiona Apple gjorde sitt första album och trodde att hon äntligen skulle bli förstådd, att folk skulle förstå vilken sorts person hon var och hur hon kände, men istället blev hon tvärtom så fruktansvärt missförstådd och accepterad att hon inte gjorde en ny skiva på väldigt länge.
Del 2:

Del 3:

Del 4:


Det här kan vara någon slags konstnärlig kris eller så kanske jag bara är rädd för att bli äldre. Jag vet inte.
Jag kommer fortsätta mitt liv som jag alltid har gjort, men det känns skönt att få ut allt.
Jag ber om ursäkt om det är lite osammanhängande.

Jag kollade statistiken över den här bloggen och såg att det faktiskt finns folk som läser nästan varje dag.
Jag undrar vad ni vill ha... när ni går på en föreställning. Skriv gärna ett inlägg. Då skriver jag kanske oftare :)