Varför jag sjunger
Det är lågsäsong just nu, förutom ett par timmar som Sångcoach här och där.
Den 22/7 kommer jag att spela i... var det Skivsjö? Men annars är jag ledig den här månaden.
Jag sitter ofta och tänker på vad jag vill göra med min sång.
Jag tycker om operan, trots att jag har mycket kvar att lära, och jag gillar energin och styrkan som krävs och används när jag sjunger. Att sjunga pop och lägga konstgjorda känslor i min röst är inte riktigt min grej. Jag är nog mer för visor och gamla "Crooners". (Det är jag faktiskt rätt förtjust i, det vore jätteroligt att få sjunga till ett Storband nån dag.)
Jag lär mina elever att sjunga starkt och ärligt. Jag lär de det jag kan, och inte mycket mer. Jag är bara 23 än.
Under högstadiet frågade en kompis varför jag sjöng. Jag svarade "för att det är kul".
Den största anledningen är nog för att det var nåntiing som jag kunde när jag var liten och som jag hade goda förutsättningar för. Jag fick sjunga mycket i kyrkan och eftersom pappa var musiker, (och fortfarande är) var det lätt att få uppmuntran.
Jag vill göra det som känns rätt för mig. Att turnera med en skiva och nöta samma låtar skulle jag avsky.
Tanken att sjunga samma låtar 25 gånger i månaden skulle kännas fel. Samma sak om det vore covers.
Filosofin om sången som "jobb" är nånting jag har svårt för.
Visst är det kul att få betalt, men att mjölka folk på pengar för sånger som jag inte skulle känna nånting för skrämmer mig.
Sång är underhållning. Det är mycket farligt och kommersiellt. Musik finns överallt nu, och det missbrukas.
Jag lyssnar mindre på musik än de flesta, men det händer att fastnar för en låt och spelar den om och om igen.
Jag röstade inte på Piratpartiet. Jag laddar ner saker själv, men skulle dagen komma när jag släpper en skiva så vill jag naturligtvis ha betalt.
Det är en balansgång. Hur mycket är en sång värd?
Vi lämnar politiken där, det är inte min starka sida.
I slutändan är det nog inte sången jag vill att publiken ska tycka om. Jag vill att de ska tycka om mig. Och det jag kan.
Och jag vill att jag ska tycka om mig själv.
Och jag vill att publiken ska tycka om sången för ljudet och känslan jag ger den. Inte för låtens form och existens.
Låter det konstigt?
Jag tror att det är därför jag sjunger. Jag kan ha glömt motiveringar medans jag har skrivit men det här är det jag har gått och tänkt på sen gymnasiet.
För övrigt är Bobby Darin bäst.
Den 22/7 kommer jag att spela i... var det Skivsjö? Men annars är jag ledig den här månaden.
Jag sitter ofta och tänker på vad jag vill göra med min sång.
Jag tycker om operan, trots att jag har mycket kvar att lära, och jag gillar energin och styrkan som krävs och används när jag sjunger. Att sjunga pop och lägga konstgjorda känslor i min röst är inte riktigt min grej. Jag är nog mer för visor och gamla "Crooners". (Det är jag faktiskt rätt förtjust i, det vore jätteroligt att få sjunga till ett Storband nån dag.)
Jag lär mina elever att sjunga starkt och ärligt. Jag lär de det jag kan, och inte mycket mer. Jag är bara 23 än.
Under högstadiet frågade en kompis varför jag sjöng. Jag svarade "för att det är kul".
Den största anledningen är nog för att det var nåntiing som jag kunde när jag var liten och som jag hade goda förutsättningar för. Jag fick sjunga mycket i kyrkan och eftersom pappa var musiker, (och fortfarande är) var det lätt att få uppmuntran.
Jag vill göra det som känns rätt för mig. Att turnera med en skiva och nöta samma låtar skulle jag avsky.
Tanken att sjunga samma låtar 25 gånger i månaden skulle kännas fel. Samma sak om det vore covers.
Filosofin om sången som "jobb" är nånting jag har svårt för.
Visst är det kul att få betalt, men att mjölka folk på pengar för sånger som jag inte skulle känna nånting för skrämmer mig.
Sång är underhållning. Det är mycket farligt och kommersiellt. Musik finns överallt nu, och det missbrukas.
Jag lyssnar mindre på musik än de flesta, men det händer att fastnar för en låt och spelar den om och om igen.
Jag röstade inte på Piratpartiet. Jag laddar ner saker själv, men skulle dagen komma när jag släpper en skiva så vill jag naturligtvis ha betalt.
Det är en balansgång. Hur mycket är en sång värd?
Vi lämnar politiken där, det är inte min starka sida.
I slutändan är det nog inte sången jag vill att publiken ska tycka om. Jag vill att de ska tycka om mig. Och det jag kan.
Och jag vill att jag ska tycka om mig själv.
Och jag vill att publiken ska tycka om sången för ljudet och känslan jag ger den. Inte för låtens form och existens.
Låter det konstigt?
Jag tror att det är därför jag sjunger. Jag kan ha glömt motiveringar medans jag har skrivit men det här är det jag har gått och tänkt på sen gymnasiet.
För övrigt är Bobby Darin bäst.
