An Die Freude, Rocky
Jag har börjat repa in körpartiet av Beethovens Nionde Symfoni.
Tillsammans med Oratoriekören tackar vi av Andrea Quinn som chefdirigent för NorrlandsOperans Symfoniorkester.
Känns det inte igen så kanske Clockwork Orange eller EU:s Nationalsång ringer några klockor.
Reptiderna är ganska avslappnade, bara 2 timmar per vecka, eftersom föreställningen ligger en bit framåt i tiden.
Beethoven var duktig på mycket, men att skriva körpartier var nog inte hans största hobby.
Det är ständiga oktavbyten under snabba rytmer.Tekniskt sett är det här det svåraste jag har stött på hittills.
Det verkar som att när Beethoven skrev stämmorna ville han ta de högre och högre upp, men till slut fick han ge upp och oktavera ner det istället.
Tänk dig ljudet av en bil som byter växel när den inte tål mer så är du nära.
Jag har bara kört igenom det en gång, och då sjöngs det mest bara för genomgång och överlevnad.
Men jag har aldrig hört en kör harkla sig så mycket som den här konstellationen. Vissa dagar är jag väldigt lycklig över att inte vara sopran.
Det finns några väldigt ljusa slingor som kräver stämbandens fulla uppmärksamhet, men sen finns det också små bäckar eller vattenpölar med låga noter som jag får vila upp rösten under.
"Sen kan man fundera över var ni ska andas också men det blir ett senare problem."
Nu såhär efter Grimes har jag börjat röra på mig mer. Det kan nog vara nyttigt inför framtida sökningar.
Jag kan rekommendera Rocky-temat och en lång trappa.
Den finns i tusen olika versioner, det är svårt att säga vilken av de som är bäst. Men det är lätt att sortera bort de dåliga.
Har någon tips på liknande musik som lämpar sig för träning tas det emot med öppna men otränade armar.
Följ min blogg med bloglovin
R.I.P Peter Grimes (Långt inlägg)
Det finns en trygghet i rutin.
Att mellan scenerna ha ett mönster eller en ritual som man följer.
Att resten av ensemblen följde sina egna ritualer och rutiner gav mig trygghet. Alla hade sina platser, sina egna sätt att fördriva tiden mellan insatserna. Det kunde vara att ligga på golvet på ett visst sätt, sitta på en viss stol eller gå och dricka vatten.
Kjell Oskarsson brukade ofta säga: "Nu befinner vi oss på rutinens brant", ett sätt att säga åt oss att skärpa oss och inte förlora gnistan på scenen.
Men det som händer off-stage är lika viktigt.
Under hela produktionen var moralen otroligt hög. Vi hade turen att få en fantastisk dirigent, till skillnad från Poet & Prophetess perioden. Till den dirigentens försvar bör nämnas att han höll oss på tårna och inte lät oss leverera sämre på dåliga eller latare dagar.
Nackdelen med en för god stämning är att disciplinen inte alltid upprätthålls. Folk börjar slappna av och viskandet off-stage blir högre och högre och till slut börjar det påverka det som händer framför publiken.
Publiken är allt vi har! Vi har ett ansvar att vara på topp genom hela föreställningen, och är vi inte det kan vi lika gärna packa ihop och gå hem!
Det är tradition på många teatrar i Sverige att "skoja till det" på något sätt i slutet, och Norrlandsoperan är inget undantag, ingen nämnd...
Jag är lite tveksam om jag borde skriva det här, men jag gör det ändå.
Innan vi skulle gå in på scenen pratades det frenetiskt om ifall någonting särskilt skulle hända, efftersom det var det sista framträdandet. Det riktigt lyste i allas ögon.
Mikael Weinius uttryckte sitt, inte förakt men... ogillande, gällande "sista showen-mentaliteten".
Operan börjar och båren med det döda barnet bärs in. Mikael (Peter Grimes) går fram lyfter på täcket som han har gjort 9 gånger förut, men den här gången sticker två fötter fram där huvudet brukade vara.
Det kan låta harmlöst, men en sån sak kan få en snöbollseffekt på resten av föreställningen.
Som tur var hände inte det. Det togs upp till diskussion och alla skärpte till sig och resten av ... det känns som att jag har använt ordet "föreställning" 20 gånger nu! Resten gick utan större problem.
Min oro är inte obefogad, jag har sett det hända förut. En show i Lycksele blev en gång totalförstörd av en persons nervositet och behov av bekräftelse. Repliker glömdes bort, bytte plats, och det smittades av till de andra skådespelarna. Och det blev värre och värre.
Saker som alltid händer men aldrig pratas om borde tas upp före varje produktion (men av vem? Vems ansvar är det?). Som att hålla sig kvar i karaktären (eller åtminstone operans hus och värld!) och inte sväva iväg när man vilar, eller att kunna skilja på höger och vänster sida.
Regissörer och koreografer, ni SKA kunna det här: sitter man i publiken är kongesiden till vänster och respektive damesiden till höger. Så slipper man säga mitt och ditt vänster/höger. Jag ska vara ärlig och säga att jag inte heller kunde det här innan jag var med i Holländaren, Rickard Söderberg är en outtömlig källa av kunskap.
Jag är inget proffs och jag kan mycket väl ha fel om mycket av det här, så alla synpunkter är välkomna.
Nu är min tid som fiskare över. Snart ska jag börja repa inför Beethovens... vilket nummer var det? 9:a? Och Haydn's Skapelsen. Och en grej till men det är för tidigt att säga nånting om det än. Men för det krävs nog en rakning.
Nkosi, sikelel' iAfrika;
Malupakam'upondo lwayo;
Yiva imithandazo yethu
Usisikelele.
Tack för den här gången.
Att mellan scenerna ha ett mönster eller en ritual som man följer.
Att resten av ensemblen följde sina egna ritualer och rutiner gav mig trygghet. Alla hade sina platser, sina egna sätt att fördriva tiden mellan insatserna. Det kunde vara att ligga på golvet på ett visst sätt, sitta på en viss stol eller gå och dricka vatten.
Kjell Oskarsson brukade ofta säga: "Nu befinner vi oss på rutinens brant", ett sätt att säga åt oss att skärpa oss och inte förlora gnistan på scenen.
Men det som händer off-stage är lika viktigt.
Under hela produktionen var moralen otroligt hög. Vi hade turen att få en fantastisk dirigent, till skillnad från Poet & Prophetess perioden. Till den dirigentens försvar bör nämnas att han höll oss på tårna och inte lät oss leverera sämre på dåliga eller latare dagar.
Nackdelen med en för god stämning är att disciplinen inte alltid upprätthålls. Folk börjar slappna av och viskandet off-stage blir högre och högre och till slut börjar det påverka det som händer framför publiken.
Publiken är allt vi har! Vi har ett ansvar att vara på topp genom hela föreställningen, och är vi inte det kan vi lika gärna packa ihop och gå hem!
Det är tradition på många teatrar i Sverige att "skoja till det" på något sätt i slutet, och Norrlandsoperan är inget undantag, ingen nämnd...
Jag är lite tveksam om jag borde skriva det här, men jag gör det ändå.
Innan vi skulle gå in på scenen pratades det frenetiskt om ifall någonting särskilt skulle hända, efftersom det var det sista framträdandet. Det riktigt lyste i allas ögon.
Mikael Weinius uttryckte sitt, inte förakt men... ogillande, gällande "sista showen-mentaliteten".
Operan börjar och båren med det döda barnet bärs in. Mikael (Peter Grimes) går fram lyfter på täcket som han har gjort 9 gånger förut, men den här gången sticker två fötter fram där huvudet brukade vara.
Det kan låta harmlöst, men en sån sak kan få en snöbollseffekt på resten av föreställningen.
Som tur var hände inte det. Det togs upp till diskussion och alla skärpte till sig och resten av ... det känns som att jag har använt ordet "föreställning" 20 gånger nu! Resten gick utan större problem.
Min oro är inte obefogad, jag har sett det hända förut. En show i Lycksele blev en gång totalförstörd av en persons nervositet och behov av bekräftelse. Repliker glömdes bort, bytte plats, och det smittades av till de andra skådespelarna. Och det blev värre och värre.
Saker som alltid händer men aldrig pratas om borde tas upp före varje produktion (men av vem? Vems ansvar är det?). Som att hålla sig kvar i karaktären (eller åtminstone operans hus och värld!) och inte sväva iväg när man vilar, eller att kunna skilja på höger och vänster sida.
Regissörer och koreografer, ni SKA kunna det här: sitter man i publiken är kongesiden till vänster och respektive damesiden till höger. Så slipper man säga mitt och ditt vänster/höger. Jag ska vara ärlig och säga att jag inte heller kunde det här innan jag var med i Holländaren, Rickard Söderberg är en outtömlig källa av kunskap.
Jag är inget proffs och jag kan mycket väl ha fel om mycket av det här, så alla synpunkter är välkomna.
Nu är min tid som fiskare över. Snart ska jag börja repa inför Beethovens... vilket nummer var det? 9:a? Och Haydn's Skapelsen. Och en grej till men det är för tidigt att säga nånting om det än. Men för det krävs nog en rakning.
Nkosi, sikelel' iAfrika;
Malupakam'upondo lwayo;
Yiva imithandazo yethu
Usisikelele.
Tack för den här gången.
